Nyss till violen så min tuktan ljöd: »Du lilla tjuf, hvar har din doft du tagit, Om ej från hennes läpp? Den purpurglöd, Du öfver dina mjuka kinder dragit, I hennes blod för starkt du färgat röd.» Så liljan snattat färg af dig från handen, Och mejrams knopp gjort i ditt hår sin fångst; Törnrosors här stod rädd på blomsterlanden, En rodnande af skam, en hvit af ångst; En tredje doft från dina läppar röfvat Och stod der nu, på en gång hvit och röd; Men se, till straff för brottet, hon föröfvat, En mask i blomman gnagde henne död. Fler blommor såg jag, - ingen mot mig log,