Så ofta hette du min sånggudinna, Och sådant bistånd fick af dig min dikt, Att andra börjat ock dig nyttig finna Och med ditt märke sprida verser qvickt. Ditt öga gifvit dumben röst att sjunga Och olärd tröghet flygt med lätta fjät, Det gifvit vingar åt den lärdes tunga Och åt behaget dubbelt majestät. Men stoltast må dock öfver mig du vara, Min kraft är din, din andes barn är jag: I andras verk du bättrar stilen bara, Och konsten adlas då af ditt behag; Men du är all min konst och kan mig lyfta, Okunnige, så högt, som lärde syfta.