Att du fördöms, dig räknas ej till tadel, Ty fägring städs var träffad af förtal; Misstankar höja alltid skönhets adel, Som kråkor färgens glans å himlens sal. Är du blott god, fast du af verlden lockas, Så visar sqvallret just, hvad du är värd; Ty masken helst i vackra knoppar skockas, Och se, din vår är ren och fri från flärd. Du lyckligt har förbigått ungdomssnaran, Än orörd, än som segrare bestämdt; Dock detta lof kan ej förhindra faran Utaf missunsamt prat, som växer jemt. Om ej förtalet gjort dig till vår like, Du vore ensam kung i hjertats rike.