När brons, sten, jord, ja, hafvet utan botten Ej mäkta fly för dödlighetens lott, Hur skall det sköna undgå då den lotten, Som mera kraft ej än en blomma fått? O, hur skall sommarns alf ej känna vånda Vid tidens hugg, som drabba år på år, När sjelfva klippans väggar icke stånda, Ej port af jern mot slag, som tiden slår? O, fruktansvärda tanke! Hvem skall värna All tids klenod från att bli tidens slaf? Hvem skall med makt emot dess snabbhet spjerna? Hvem hindra skönhet från förfall och graf? Ack intet! Blott det undret uppenbarligt, Att i svart bläck din bild skall skina klarligt.