Som hafvets vågor gå till ro vid stranden, Så ila ögonblicken mot sitt slut; Ett räcker alltid åt det andra handen, Och fram det går, minut efter minut. Allt, hvad som föddes hit en gång i ljuset, Det växer till och mognar, förr'n det dör, Ty snart igen det vissnar bort i gruset, Och tid, som gaf, sin gåfva sjelf förstör. Åt ungdomsblomman ger han sista knycken, Och rynkor lägger han i pannans snö; Han när sig med naturens mästerstycken, Och allting måste för hans lie dö. Och dock - min sång skall nå till tidens gränser, Och, trots dess makt, med den ditt minne glänser.