Sonett 44: Om Kroppens Tunga Lemmar Vore Tankar

Om kroppens tunga lemmar vore tankar, Den stygga rymden stängde ej min färd, Ty, trots allt afstånd, då jag fällde ankar Hos dig, om ock vid gränsen af en verld. Hvad brydde mig, om ock min fot vid randen Af jordens yta stode skild från dig? Ty tanken ilar öfver hafven, landen, Så snabbt, som han en ort kan tänka sig. Men ack, den tanken, att jag ej kan storma Milslängder bort till dig, den blir min död. Ty Gud af jord och vatten täckts mig forma, Och tiden ensam lindra kan min nöd; Af deras tyngd blott alstras tunga tårar, I dem af begge jag en åtbild spårar.