Jag tillstår det, vi måste vara tvenne, Fast odelbar vår kärlek är och en; Så skall den fläck, som häftar på mitt änne, Förutan dig jag bära helt allen'. Uti vår kärlek fins ett enda tycke, Men i vårt lif ett agg oss skiljer åt; Det splittrar ej i tu vår känslas stycke. Men stjäl dock solskensstunder från vår stråt. Ej längre törs bekant med dig jag vara, Att min begråtna skuld ej skändar dig; Och öppna vänskapsprof bör du bespara, Att ej din heder röfvas bort af mig. Dock gör ej så; jag älskar dig så mycket, Att ock ditt goda namn är med i tycket.