Hvi lofvade du mig så vacker dag Och lät mig bort förutan kappa gånga, Så att jag fick utaf det moln ett lag, Som döljer nu din prakt i smutsgrå ånga? Det är ej nog, att genom skyn du ser Och min af regn bestänkta panna torkar, Ty pris man ej en sådan balsam ger, Som såret,men ej sinnet hjelpa orkar. Ej kan din skam ge läkdom åt min nöd, Din ånger min förlust ej minska mäktar; Förbrytarns sorg är blott ett dåligt stöd För den, som under skymfens kors försmäktar. De perlor dock, som gjort ditt öga vått, Ha ersatt rikt allt ondt, som du begått.