De hjertan gömmas alla i ditt bröst, Som jag trott döda, då jag dem har saknat; Der herrska kärlek och all kärlekströst Och alla vänner, som ur grafven vaknat. Hur mången helig och andäktig tår Har ömsint kärlek stulit ur mitt öga, En gärd åt någon afdöd, som nu står Dold i ditt bröst och blott aflägsnad föga. Du är den graf, der de, som jordats, bo, Behängd med minnen af försvunna vänner, Som all sin del i mig dig anförtro: Hvad förr var mångas, nu blott dig erkänner. De käras bilder ser jag nu i dig, Och du med dem är allt i allt för mig.