När jag, af Gud och menniskor förskjuten, Min lott begråter i min ensamhet, Men himlen för min smärtas skri är sluten, Och sämre än mig sjelf jag icke vet: Då önskar jag mig stundom bland de rike, Som hopp och skönhet, gods och vänner fått, Vill bli i konst och frihet andras like, Minst nöjd med det, som gör mest glad min lott. Men just i sjelfföraktets tankar bunden. Jag minnes dig, - och all min sorg förgår; Som lärkan, jublande i morgonstunden Ur jordens mull, min sång i skyn jag slår. Uppå det minnets våg så stolt jag gungar, Att jag föraktar alla jordens kungar.