Hur kan till glädjen då jag återvända, Som är från hvilans sötma utelyckt, Då dagens tyngd ej får med natten ända, Men dag af natt och natt af dag är tryckt? De båda, fast i kamp emot hvarandra, Ha skakat hand derpå att pina mig, En medelst bråk, med klagomål den andra, Att allt mitt bråk mig fjermar blott från dig. Åt dagen säger jag, att du belyser Hans rymd, när moln betäcka himlens pell; Åt mörklett natt, att om ej stjernan myser Ur skyn, förgyller du dock dunkel qväll. Men dagen dagligt gör min längtan längre, Och natten nattligt sorgens trångmål trängre.