Liksom på scenen en ovan aktör, Som genom rädsla skämmer bort partiet, Eller ett djur, hvars öfverretning gör, Att kraften sättes ned af raseriet; Så glömmer också jag, rädd och försagd, Att kärlekskultens former skäligt vörda, Och af mitt hjertas eld i vanmakt lagd, Jag dukar under för min kärleks börda. O, derför måtte mina sånger bli Dig stumma tolkar, hur mitt bröst försmäktar; De tigga kärlek, be om sympati Långt mer, än någonsin min tunga mäktar. O, lär förstå, hvad stum jag skrifvit har: Med ögat höra kärleks konst ju var.