Ej spegeln säge, jag är gammal, mer, Så länge du och ungdom äro vänner; Men när hos dig jag tidens fåror ser, Då i min kropp jag dödens förbud känner. Ty all den skönhet, som nu smyckar dig, Är blott mitt eget hjertas vackra hölje; Uti ditt bröst det bor, som ditt hos mig; - Hur kan jag äldre vara än mitt följe? O, derför med dig sjelf var så försiktig, Som jag för din skull är, men ej för mig: Jag bär ditt hjerta varsamt som en riktig Amma sitt barn, att ej det skadar sig. Förbi ditt hjerta är, om mitt får brista; Du gaf mig ditt, - och jag vill ej det mista.