En gång Cupido somnat från sin brand; En nymf; som på en möjlig fara tänkte, Vred kärleksfacklan qvickt utur hans hand Och i en källas kalla våg den sänkte. Och källan fick af kärleks helga glöd En mäktig värme till att under verka, Att hjelpa menniskor i deras nöd, Den sjuke bota och den svage stärka. Men vid min flickas öga åter tänd, Hans fackla rörde på försök mitt hjerta: Jag blef som sjukling strax till källan sänd Att söka lindring för min grymma smärta. Men ingen hjelp! Det bad, der jag bör löga, Är Amors nya härd - min flickas öga.