Sonett 15: Ser Jag, Hur Allt, Som Hit På Jorden Satts

Ser jag, hur allt, som hit på jorden satts, En liten stund blott som fulländadt varar, Att bilderna på lifvets skådeplats Blott stjernornas fördolda makt förklarar; Ser jag, att menskor växa liksom hö Och få båd' väl och ve från samma himmel, - Först ungdomsstolta, sedan långsamt dö, Och slutligt blandas bort i glömskans hvimmel: Då leds jag från alltings förgänglighet, Din ungdomsbild i tanken att behandla, Hur tiden och förderfvet slåss om det, Att få din unga dag i natt förvandla. I kamp mot tiden som en trogen vän, Hvad den tar bort, jag ympar in igen.