Den mun, som Amor sjelf har gjort, Har hviskat tyst till mig: »jag hatar», - Mig, som till den blott längtan sport! Nu ser den, att mitt qval det matar, Och strax den blir så mild och from, Åt tungan lämplig näpst beskäres: Förr van att fälla vänlig dom, Hon nu en annan helsning läres; »Jag hatar» får en eftertropp Som följer så, som dagen följer På natten, när för ljus och hopp Den djumpt i mörkrets hem sig döljer; »Jag hatar» - men hon skänker mig Nytt lif igen med »icke dig».