Min flickas blick är ej lik solen alls, Och hennes läppar likna ej koraller; Om snö är hvit, hur mörk är hennes hals, Och svart är håret, som kring nacken faller; Jag sett af rosor både hvit och skär, Men deras färg på hennes kind ej blandas, Och mången vällukt mera ljuflig är Än den, som hon från sina läppar andas; Jag lyss till hennes röst och vet ändå, Att som musik ej just mig smeka orden: Jag aldrig skådat en gudinna gå, - Min flicka, när hon vandrar, går på jorden: - Och dock, vid himlen, hon beundras tål Som någon, prydd med falska bilders prål.