Om du din egen vore! Men du är Ej längre din, än här på jord du blifver. Bäst att för slutet du dig rustar här Och dina drag åt någon annan gifver. Den skönhet, hvilken nu du har i lån, Du sluppe återbära, vore åter Din egen, äfven se'n du gått härfrån, Om blott en son din form du bära låter. Hvem lemnar till förfall så herrligt hus, Då vanlig klokhet bonar om sitt rede Mot vinterdagen och dess stormars brus, Mot dödens köld och mot dess vilda vrede? O, blott en slösare! Min vän, du vet, Du haft en far: din son ock ege det.