Sonett 122: Den Bok, Som Du Mig Gaf, Fins, Tecknad Full

Den bok, som du mig gaf, fins, tecknad full Med rika minnen, gömd uti min hjerna, Der den skall öfverlefva jordens mull Och glänsa klar som evighetens stjerna. Åtminstone så länge min natur I bröst och hjerna än är stark och mogen, Så länge ej ditt minne plånats ur Dem båda, - skall din bild jag ega trogen. Din stackars minnesbok för sådan skatt För liten var, - den ej din kärlek rymmer; Och derför gaf jag bort den, säker att På själens blad du ryms, hur än du skrymmer. Att söka bistånd för att minnas dig, Det vore ju som glömsk att skylla mig.