Sonett 120: Att Du Var Grym Mot Mig I Forna Stunder

Att du var grym mot mig i forna stunder Är nu uti min nöd mitt bästa värn; Jag eljest för mitt fel visst ginge under, Då jag ej nerver har af hamradt jern. Ty om min grymhet lika hårdt dig slagit Som din slog mig, då led du helfvetsqval; Och jag, tyrann, har ej i räkning tagit, Hur förr jag led, då du min glädje stal. O, att vår sorgenatt mig påmint hade I själens djup, hur veklig smärta slår! Då skulle strax vi till hvarandra glade Den balsam räckt, som helar hjertats sår. Men nu ditt felsteg har försoning blifvit: Mitt har för dig, för mig ditt lösen gifvit.