Har möjligen min själ, bekrönt med dig, Af smickrets kungagift sig låtit döfva? Eller har ögat talat sant till mig Och af din kärlek lärt sig trolldom öfva, - Att skapa om vidunder utan norm Till cherubim, i fägrings makt dig lika, Och ge åt allting fult fulländad form, Blott der omkring dess blickar samlas rika? Ack nej, det första är det, - ögonsmicker! Min ande som en riktig kung det tar; Ty ögat känner nog, hvad helst han dricker, Och åt hans gom det bägarn tillredt har. Är det förgift, - nå väl, det mindre gränsar Till synd, när ögat först pokaln kredensar.