Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp, Som ej för dig min trohet uppenbarar? Fins något nytt att klä' i ordets kropp, Som med min kärlek och din dygd sig parar? Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag Liksom en bön jag säger om det samma; Det lyder: du är min och din är jag, Som då jag först ditt namn begynte stamma. En evig kärlek i sin friska skrud Nedtryckes ej af tidens små bekymmer; Den lär den gamle lyda sina bud, Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer; Den finner just, att kärleks knopp slog ut, Der tid och form nu säga, den är slut.