Ack, huru fattig är min sånggudinna, Trots sådant fält att breda ut sin glans, Med stoft; som, naket, mera pris kan vinna, Än om dertill jag lagt min bästa krans. O, tadla ej, om jag ej mer kan skrifva! Se i din spegel, skåda dina drag: Det öfvergår, hvad fantasin kan gifva, Det gör mig ledsen, och min vers blir svag. Det vore synd att söka bättra på Och, hvad som förr var vackert, dock förstöra; Ty mina verser ej till annat trå Än att för dina gracer redo göra. Och mer, långt mer, än vers kan ge igen, Din spegel visar, då du ser i den.